Ivrigt påhejade av media verkar nu lagtinget vara på väg mot sin absolut största politiska blunder någonsin. Nu ska Lissabonfördraget godkännas. Kosta vad det kosta vill. Varför det är så oerhört viktigt kan dock ingen riktigt svara på. Mest verkar det vara av Liberal och Socialdemokratisk omtanke om den finländska prestigen nere i Bryssel. Vad Centern egentligen vill är som vanligt oklart.

Låt oss först konstatera att frågan inte handlar om fördraget som sådant. Lissabonfördraget är till största delen bra. Om man bortser från att autonomier fortsättningsvis är osynliga. Enligt min åsikt är också formaliseringen av utträde ur EU-medlemskapet en viktig nyhet. Åland borde aldrig varit med som fullvärdig medlem och får alltså en konkret möjlighet att ompröva sitt medlemskap.

Problemet med godkännandet av fördraget handlar om andra saker. Precis som alla andra parlament överför det åländska en hel del makt till Bryssel. Men till skillnad från de övriga får ålänningarna ingen kompensation genom inflytande över maktutövningen på EU-nivån. Idag fattas besluten långt uppe över ålänningarnas huvuden utan att man från åländskt håll kan påverka något i praktiken. Det är en självklarhet att man från åländskt håll väntar med godkännandet av ett nytt fördrag tills man fått inflytandefrågan löst.

Den absolut viktigaste delen av inflytandet är parlamentsplatsen. En parlamentariker har en stab, ett kontaktnät, direkt insyn i vad som pågår. Och synliggör området man representerar. På många håll är det självklart att autonomier och minoriteter får platser ur den nationella potten. Som ÅT rapporterade den 16 november så har den tyskspråkiga minoriteten i Belgien egen parlamentariker. Trots att Åland är "fullvärdig" medlem med eget parlament finns den åländska flaggan inte ens hissad i Bryssels flaggstänger.

I Finland ser man alltså annorlunda på saken. Särskilt som det åländska kravet står i direkt konflikt med finlandssvenska intressen. Får Åland en av de finländska platserna blir de utan. Ålänningarna uppmanas i stället att samarbeta med den finlandssvenska parlamentarikern. Så länge det finns någon sådan. Trots att Åland till skillnad mot finlandssvenskarna har ett eget parlament. Vi har en egen valkrets för riksdagsledamoten och borde självklart också ha en för parlamentarikern.

Finland kan dock inte strunta i det åländska kravet och lovar dyrt och heligt att arbeta för en egen åländsk plats nere i Bryssel. Problemet är bara att alla platser redan är utdelade. Att en ny plats skulle kräva ett godkännande från samtliga EU-medlemmar. Att EU ser det som en ren intern finländsk fråga. Även om man vill så kan man alltså inte hålla vad man lovat. Om man nu ens orkar lägga några resurser på det. Som ÅT den 16 november också rapporterar; den finländska EU-delegationen har inte fått några som helst signaler om att jobba med en åländsk parlamentsplats.

En majoritet av lagtinget verkar alltså vara beredda att med öppna ögon lämna inflytandefrågan åt sitt öde. Väl medvetna om att en parlamentsplats bara kan komma ifråga om det nuvarande fördraget ska ändras. Om 10-20-30 år? Då är frågan sedan länge död och begraven och omförhandling av medlemskapet eller självständighet enda kvarvarande alternativ.

Så varför plötsligt svänga 180 grader en sådan oerhört viktig fråga? Är det allvarliga påtryckningar från Helsingfors? Eller handlar det om att kräla i stoftet i hopp om mer klumpsumma för att täcka upp egen ekonomisk inkompetens? Eller har ni helt enkelt viktigare saker att syssla med...?