Det ekonomiska avräkningssystemet mellan Åland och Finland, dvs. skatteåterbäringen som Åland får tillbaka som en klumpsumma av inbetalda skatter, kommer för första gången att prövas under en riktig lågkonjunktur. Den märkliga finanskrisen kommer att påverka oss ålänningar både direkt i den mån åländska arbetstillfällen berörs och indirekt av att inkomsterna till den finska statskassan sjunker.

Intresset att diskutera de ekonomiska förutsättningarna för Åland har vaknat upp igen bl.a. till följd av bristen på synlig beredskap och avsaknaden av förslag till ekonomisk politik från sittande landskapregering. Den liberalt styrda regeringen upplevs således inte "jobba med rätt saker" och undviker att presentera förslag till möjliga åtgärder.

Det är lätt att förstå den frustration som präglar oppositionen och näringslivet när vi alla vet att de enda verktyg landskapet har att komma med är det trubbiga bidragsvapnet och nya nödvändiga samhällsinvesteringar, som alltför ofta dras i långbänk.

De som hävdar att det räcker om vi använder den behörighet vi redan har för att skapa bättre konkurrensförutsättningar för näringslivet har en hel del "upp till bevis" att presentera. För vad kan man åstadkomma med den behörigheten i ett läge som detta och då staten förändrar förutsättningarna och därmed urholkar kommunernas inkomster? Det goda har det med sig att det förbättrar köpkraften. Därutöver bedriver ju Helsingfors en konjunkturpolitik som passar deras näringslivsstruktur men inte är anpassad till det åländska näringslivets behov.

Håller dock med om att vi bör använda den skattebehörighet kommunerna har men även om vi gör så är den otillräcklig när det gäller de stora frågorna som konkurrenskraft, utflaggning, skatter och avgifter som är av stor och avgörande betydelse.

Det är intressant att också Camilla Gunell (s) biträder den tidigare socialdemokratiska linjen som - om jag förstått det rätt - går ut på att skapa förutsättningar för ett åländskt skatteövertagande och därmed större möjlighet för lagtinget att föra en egen ekonomisk politik, något som är särskilt viktigt i ett läge som detta.

Insikten om behovet av att öka självstyrelsens behörighet och därmed skapa förutsättningar för lagting och landskapsregering att bedriva en politik anpassad till de åländska förhållandena är välkommen. Man borde därför kunna förvänta sig samma målsättning inom alla progressiva politiska partier, dvs. att sträva till att Åland "skall bli så självständigt som ett område kan vara utan att vara en egen nation".

Vill avslutningsvis referera till vad ekonomie dr Agneta Karlsson skriver i Ålands Framtids s.k. vitboken från 2007:

"Åland har, idag, vissa begränsade möjligheter - genom bidragspolitik, offentliga investeringar och offentligt ägande - att påverka sysselsättning och företagande. Men det mest verkningsfulla finanspolitiska instrumentet, beskattningen, återfinns inte i den politiska verktygslådan. Den åländska ekonomin uppvisar å andra sidan, och i jämförelse med andra autonomier (ÅSUB 2005:6), en betydande ekonomisk kapacitet. Denna ekonomiska kapacitet ar dock primärt uppbyggd av det privata näringslivets strategiska förmåga medan det politiska systemet blivit en "junior partner".

En slutsats som vi alla bör begrunda !