Den första självstyrelselagen var otvivelaktigt ett hastverk, tillkommen 1919, då Finland med kniven på strupen hade tvingats att bli ett föregångsland, som Johannes Salminen har uttryckt saken. Finland stod inför valet att antingen ge Åland någon form av autonoma rättigheter eller mista Åland. Kommittén som lade fram förslaget till lag om självstyrelse för Åland torde inneha hastighetsrekord i lagarbete. De hade inte några förebilder att gå efter, eftersom det var tunnsått med autonomier 1919.

De hade fått svävande direktiv beträffande omfånget av den självförvaltning som landskapet Åland skulle erhålla. De hade inte ens haft tid att sätta sig in i alla de problem som var förknippade med autonoma rättigheter. Det lagförslag som lades fram var dåligt förberett och illa genomtänkt. Hela arbetet med lagen hade tagit 12 arbetsveckor, inklusive jul- och nyårshelgen.

Det kan vara intressant att notera idag att hela kommittéarbetet, regeringsprocessen och arbetet i riksdagen fram till färdig lag tog 12 arbetsveckor. Då gick det snabbt, när Finland var nödd och tvungen.
Det blev ju snabbt problem. Redan år 1923 lade Finlands president in veto, på inrådan från högsta domstolen, inte mindre än i 32 av de landskapslagar som det åländska landstinget hade tagit, trots att veto inte förelåg i någon av dessa 32 fall. Det här ledde till stor irritation. Man lämnade 1931 en skrivelse från landstinget till den finska regeringen och pekade på problemen. Det ledde inte till några åtgärder överhuvudtaget. Man stånkade på ytterligare tio år. Sedan tillsatte man en egen kommitté som började arbeta med att utforma en ny självstyrelselag, som blev klar 1952. Det tog alltså 21 år.

Jag vill fästa lite uppmärksamhet på den prekära situation som Åland befann sig i hösten 1945. Den åländska neutraliteten har visat sig vila på en bräcklig grund. Revideringen av självstyrelselagen hade helt stannat upp och garanten för de åländska särrättigheterna, Nationernas Förbund, hade upplösts. Den 11 september väljs bonden Johannes Holmberg, torde vara Igge Holmbergs farfars bror, till ny talman efter Julius Sundblom.

Utgående ifrån strategin anfall är bästa försvar enades landstinget om att vända sig till regeringen med de problem som äro förknippade med landskapet Åland. Landstinget konstaterar dels att den lagstiftning som genomförs för att trygga ålänningarnas svenska nationalitet icke fungera såsom förutsätts, dels genom att den nu gällande nationalitetsskyddet icke är tillfyllest. Man nämner också att det är ständiga meningsskiljaktigheter mellan rikets och landskapets myndigheter på Åland och det har vidmakthållit en irritation och en osäkerhetskänsla som inte äro förenliga med begreppen frihet och trygghet. Man undrar om det känns igen?

Föga anade väl ålänningarna då hur väl i tiden landstingets skrivelse låg. Tre månader tidigare, den 22 juni 1945, gör dåvarande statsminister Paasikivi följande reflektion i sin dagbok: ”I Skandinavien har inställningen till oss förändrats, där talar man om de tre skandinaviska länderna och om samarbete mellan dem. Finland anses inte mera höra till Norden. För att kunna så mycket som möjligt hålla fast vid Norden bör vi sluta fred med det svenskspråkiga och ordna upp alla orsaker till klagomål. Ty den svenskspråkiga befolkningens existens i Finland utgör det viktigaste starkaste band som upprätthåller förbindelser med Sverige och därmed även med övriga Norden”. I september skriver han i dagboken; ”enligt Ålands landshövding Koroleff så är det på Åland alltjämt en orolig stämning och där bedrivs en våldsam agitation för Ålands återförening med Sverige och att det borde göras något för att göra slut på propagandan.” När man konstaterar att något måste göras så tillsätter man en kommitté. Det tog sedan ytterligare sju år innan lagen var klar.

När den lagen debatterades, inte i denna sal men i föregångarnas sal, så var alla bänkar fyllda till sista plats. På den tiden var det ett intresse för självstyrelsen, 19 november 1951. Landstingsman Karl Holmqvist pekade på att Färöarna av en vidsynt dansk regering redan på ett tidigt stadium utrustats med en god självstyrelse. Jag trodde att vi skulle bli lika lyckligt lottade, men därav blev intet, sade lagtingsman Karl Holmqvist. Man bara undrar om detta känns igen?
Den här lagen trädde i kraft den 1 januari 1952. Den viktigaste förändringen i den nya lagen var införandet av begreppet hembygdsrätt. Tillkomsten av ett åländskt medborgarskap betydde mycket för den åländska självkänslan. Ålänningarna hade därmed erhållit en juridisk status som skilde dem från övriga finländare. Hembygdsrätten innebär ungefär att man anses vara ålänning, heter det i den åländska historieboken för årskurs 3-6, noterar jag.
Rätten till egen flagga fick man i samband med den här lagändringen. Det tog 32 år innan ålänningarna kunde hissa den egna flaggan. Det var typiskt för den politiska verkligheten de hade att leva i och kämpa mot. Rätten till egen flagga föregicks av mångårig strid med riket, som hade många poänger som man kunde tala länge om men tiden medger inte det.

Följande fråga som jag vill beröra är parlamentshuset. Nyckelsymbolen för alla nyblivna nationer, flaggan, hade hissats 1954. Sedan kom nästa etapp i nationsbygget; parlamentshuset. Hösten 1962 fick landstinget sitt förslag till självstyrelsegård ekonomisk godkänd av Ålandsdelegationen. Med finansministeriet, våra vänner, lät emellertid ärendet ligga i över två år. Frågan om ålänningarna skulle få ett eget parlamentshus hade nämligen hunnit bli ordentligt politiskt inflammerad.

Vid lagtingets öppnande 1964 tog talman Torvald Eriksson bladet från munnen. Han yttrade bland annat så här: ”Det beklämmande i dagens relationer mellan Åland och riket är att vi i nästan alla sammanhang på ett chockerande sätt fått erfara hur centrala myndigheter i Helsingfors allmänt saknar känsla för vad Ålands självstyrelse egentligen innebär. Ungefär lika chockerande som jag antar att de själva skulle känna sig om centrala myndigheter i ett stort grannland inte skulle veta att Finland är en självständig stat".

I landstingets remissdebatt den 19 november samma år sade vtm Evald Häggblom, som torde vara lantrådets morfar, så här: ”Jag tror att det vore mycket nyttigt om ifrån självstyrelsemyndigheternas sida tog kontakt direkt med republikens president för att lägga fram allt som förekommit och lägga fram våra synpunkter. Jag kan för min del inte tro annat än att en statsledning som sköter relationerna till sitt stora östra grannland, och gör det så skickligt att det kan framstå som ett mönster för andra, även mycket väl skulle komma tillrätta med grannen i väster som dessutom befinner sig inom republikens gränser.” Det var tuffa gubbar på den tiden.

År 1967 gjorde landstinget en framställning till Finlands regering om att tillförsäkra medlemskap i Nordiska Rådet. Danmark var samtidigt villig att ge Färöarna representationen men i Finland ansåg man att Åland borde nöja sig med observatörsstatus. Tidningen Åland skrev bland annat året senare att Finlands regering försöker på alla sätt sätta käppar i hjulet. Också det var en lång kamp, men det var en lång kamp som ålänningarna vann och det tycker jag att var bra.

De egna frimärkena blev 1980-talets etapp i nationsbyggandet. Efter mer än 30 års målmedveten strävan får Åland idag egentligen egna frimärken, skrev nya Åland i sin ledare den 11 mars 1984.
Till sist TV-frågan när det gäller tillbakablicken. Kampen för språket ställdes på sin spets i samband med införandet av TV på Åland. TV kom att bli en stor språk- och självstyrelsepolitisk stridsfråga. År 1957 då Sveriges TV hade inlett regelbundna sändningar anhöll landskapsstyrelsen--- hos kommunikationsministeriet om att få sätta upp en reläsändare i vattentornet i Mariehamn för de svenska TV-programmen.

Men ministeriet avslog och hänvisade till tekniska och ekonomiska hinder. De hindren var inte så stora för julen 1964 byggde köpman Anton Kalmer en piratsändare på Mariehamns vattentorn för att visa att man med enkla anordningar kunde få rätt bra sebarhet för TV från Sverige. Under 24 dagar kunde lyckliga ålänningar följa de svenska TV-programmen innan polisen på order av kommunikationsministeriet--- i Helsingfors plomberade sändaren. Pirat sändarens uppsättare dömdes till 150 dagsböter. År 1964 anhöll landskapsstyrelsen om tillstånd att på Ålands egen bekostnad få finansiera en sändare. Men inte heller det gick. Ännu 1985 kunde man inte i östra skärgården se Sveriges TV. Den här processen med TV, som är aktuell och om vi pratar om idag tack vare den nya tekniken, tog det också 30 år att lösa.

Herr talman! Om man ska sammanfatta det här. Vad kan vi lära oss av detta? Som känt är det enbart med kunskap om historien som man kan vara med och påverka framtiden.
Det är fyra slutsatser jag vill understryka: För det första; det kan gå fort ibland att utveckla självstyrelsen, men enbart när det ligger i Finlands intresse.

För det andra; det har varit en ständig kamp under årens lopp och vad oerhört flata vi är idag. Här pratas det om konfrontationspolitik så fort vi överhuvudtaget höjer rösten lite. Det tog många gånger 20-30 år men det gav resultat för man gav aldrig upp. Hade våra företrädare gett upp så hade vi inte haft någon flagga, inte något parlamentshus, inte någon representation i Nordiska rådet, inte några frimärken och vi hade inte haft svenskspråkig TV. Vi hade egentligen haft just det, ingenting, av det vi tar för givit idag.

Tror ni att våra företrädare skulle gått med på att införa EU-böterna i självstyrelselagen? Tror ni att de hade gått med på Lissabonfördraget utan att få något i gengäld? Inte en chans.
Det tredje punkten; det måste till internationell uppmärksamhet om Finland skall komma Åland till mötes när det gäller annat än kosmetiska frågor. Det visar Paasikivis dagböcker och Enckells memoarer. Det visar historien helt enkelt. Det måste vi även nuförtiden våga ta vara på.

Till sist, den fjärde punkten; det behövs åländska ledare som kan självstyrelsen, som brinner för den och som är beredd att i alla sammanhang kämpa ihärdigt för dess utveckling. Kommer vi att få det nu? Planerna tyder kanske inte på det, men det får framtiden utvisa.
Herr talman! Allt behöver näring för att växa. Det gäller också självstyrelsen. Det behöver tillföras något nytt, det behöver tillföras näring annars förtvinar självstyrelsen sakta men säkert.

Yvonne de Geer-Hancock skrev i en bok, som jag verkligen vill rekommendera som heter Nationsbygget på Fredens öar, så här: ”Nationsbygget kan ses som det övergripande strategiska målet, i takt med dess utbyggnad markeras den åländska profilen utåt. Byggarna får härigenom gehör för ytterligare utbyggnadskrav. Förloppet kan liknas vid en spiral. Ju fler byggstenar som läggs desto starkare växer sig åländskheten. Ju mer åländskheten växer och förtätas desto fler byggstenar kan läggas. När väl fenomenet uppstått kan nationsspiralen fortsatta accelererande förlopp svårligen hejdas”.

Då kan man avslutningsvis fundera på om det finns ett accelererande förlopp nuförtiden? Nej, enligt mitt förmenande har det stannat upp. Det har blivit ett olyckligt politiskt vakuum. Kampen för Åland har mera bytts ut mot stundtals tragikomisk kamp för egna positioner. Om det går åt vänster eller om det går att höger har ingen betydelse bara man är med.

Det är nu snart 19 år sedan den nuvarande självstyrelselagen trädde ikraft. Vi var alla partier eniga i den parlamentariska kommittén att man ska driva självstyrelsen vidare. Det sluter vi ifrån Ålands Framtid också upp bakom absolut. Jag inväntar det nya regeringsprogrammet så får vi se hur den kommande regeringen har tänkt driva på de här frågorna. För mitt vidkommande är det jätteviktigt att vi kommer vidare med det åländska nationsbygget, som man kallade det förr i världen. Det var inte någonting märkvärdigt med det.