Det pratas om transparens i regerringsprogrammet. Men början av det här regeringsspelet har varit det rakt motsatta. Hela regeringsbildningen har varit en märklig process som det varit extremt svårt för allmänheten att följa. Bla annat min granne frågade mig: Vill inte ÅF vara med i LR? Jo absolut vill vi det var mitt svar. Det hör ju till demokratins innersta väsen att vara med och påverka där besluten tas.

Så låt mig börja med att klargöra den biten. När ÅF den 18.10 träffade centerns förhandlare Roger Nordlund och Veronica Thörnroos , Harry Jansson hade passligt nog fått förhinder så framhöll vi att det inte skett någon socialistisk revolution, utan att Åland fortfarande var starkt borgerligt.

Lib tappade 4 mandat i valet. 3 av dessa var de som sossarna tappade för 4 år sedan och det fjärde heter Åke Mattsson och finns hos FS. C tappade 1 mandat och det finns hos ÅF och hade inte C haft Jörgen Pettersson hade dom också haft 6 mandat. Enkel matematik.

ÅF förordade en borgerlig regering av de partier som tidigare var det självstyrelseprogresiva blocket dvs C, FS, OB och ÅF och tyckte att Roger Nordlund skulle vara lantråd. Vi märkte snabbt att centern tyckte att sos gjort ett så bra val att de inte kunde lämnas utanför. Och då sa vi att i så fall bör det åtminstone vara en borgerligt ledd regering med en centerpartist som innehavare av lantrådsposten. Historien har visat att det kanske vara ett misstag att vara så ärliga men det är nu en gång för alla ÅF:s kännetecken.

Det var 4 punkter vi nämnde som var centrala för oss i ett regeringsprogram:
* Konkreta åtgärder för vårt svenska språket
* En aktiv näringspolitik
* Ekonomin i skick
* En aktiv självstyrelseutveckling med verkligt innehåll

Vi nämnde att vi tror att C och ÅF har rätt stor samsyn när det gäller kommunsammanslagningar, självstyrelse- och näringspolitk inkl i synnerhet jordbrukspolitiken som inte många begriper sig på.

Centerns förhandlare tackade och meddelade att det inte skulle hända något i morgon dvs den 19.10 pga sjukhusbesök, men att de skulle höra av sig dagen därpå. Nå nu har vi slutat vänta.

Låt mig i stället gratulera Camilla Gunell till lantrådsposten och låt mig gratulera sossarna till att man fått precis vad man ville. Det är en bedrift på det borgerliga Åland minsann. Eller är faktiskt Åland borgerligt? Tänkte när jag satte mig ner för att skriva att ha som rubrik på det här *anförandet ”ideologierna är döda” men det kändes lite för högtravande.

Nå väl framförallt moderaterna men även OB är så noga ibland med att framhålla att de inte bara är borgerliga utan konservativa, de hör till den konservativa gruppen i NR det är minsann viktigt. Är det någon som tror att Fredrik Reinfeldt skulle springa iväg och ställa sig bakom Mona Sahlin på den tiden bara för att det verkar lugnare, att han skulle tänka att det nog är bekvämare att vara talman i stället för statsminister.

Tror inte det, men åländsk politik är lite speciell. Kanske man tror som en OB politiker sa åt mig att alla är ju sossar här på Åland ändå. Med det synsättet så blir det förstås som det blir. Resonemanget om att den som får mest röster skall vara lantråd håller inte heller. Skulle man i Finland resonera på det sättet så skulle statsministern heta Timo Soini.

I den relativt nyss avslutade valrörelsen framhöll ÅF i alla sammanhang vikten av att få upp förtroendet för åländsk politik igen. Det är oerhört viktigt om inte allt fler grupper skall vända ryggen till det politiska arbetet och att självstyrelsen urvattnas ännu mer. Men den här märkliga regeringsbildarsoppan har ytterligare spätt på politiker föraktet. ÅF och de flesta med oss kunde aldrig tro att C självmant skulle ge bort lantrådsposten till på köpet sista gången man blev största parti.

Detta är fullständigt obegripligt och en olycklig kombination av att ledande centerpolitiker tänkte att kommer jag inte dit jag vill så behöver heller ingen annan göra det, samt en panik rädsla för att hamna i opposition. Det torde vara unikt att de åländska ledarskribenterna har samma åsikt, men den här gången ansåg båda att räddningen för C var att gå i opposition. Det ligger mycket i det men det är inte min roll att ha dess mera synpunkter på det. Men som jag sa i remissdebatten det är sorgligt, verkligt sorgligt att kampen för självstyrelsen har bytts ut mot en stundtals tragikomisk kamp för egna positioner i stället.

Jag anser inte alls att det är bra som Lantrådet Gunell sa igår i sin presentation av programmet att i valrörelsen betonar partierna skillnaderna men i regeringsbildningen gäller det motsatta. Hur i fridens namn skall då väljarna veta vad som gäller? Hur många borgerliga väljare trodde när de gick till valbåset att de lade sin röst på en socialistiskt ledd regering när de röstade på C, Mod, OB. Inte många tror jag.

För att få någon sorts ordning i åländsk politik borde väljarna veta hur regeringsalternativen ser ut när de går till val. FS vill ju gärna låna det mesta av moderaterna i Sverige inkl namn, men då borde ni också låna arbetssättena och inte bara namnet. Ett tydligt regeringsalternativ enligt modell från alliansen i Sverige skulle skapa ordning och reda och förutsebarhet för väljarna på Åland Det skulle finnas mycket att vinna på det när det gäller att återskapa respekt och förtroende för åländsk politik igen.

Faktiskt så hölls för c:a 1,5 år sedan ett möte på C iniativ om att bilda just en allians med C, ÅF, FS, och OB. Men jag sa åt dem som drev på, tro mig när jag säger att FS kommer att vara de första som hoppar av och så blev det. Precis på samma sätt som det gick i stadspolitiken när OB och ÅF försökte sy ihop en ekonomiskt ansvarig allians där före valet. Det är klart att den sk politiken blir otydlig och eventuella politiska mål obefintliga när alla dörrar skall hållas öppna åt alla håll bara för rädslan att hamna på sidan om.