Åland kan nog inte heller räkna med konkreta förbättringar som ökar inflytandet i relationen till H-fors eller till Bryssel. Självbestämmandet upphör successivt och vi märker det inte.

Åland får alltså inte något reellt EU inflytande eftersom vi inte har en egen plattform i EU. I sammanhanget finns Åland nästan inte, vi är en intern angelägenhet som ett av många landskap i Finland.

Det är ingen som driver åländska frågor i Bryssel, det kan man se utgående från att ingen där ”lyfter ett finger” för våra intressen. Enbart då vi dras inför domstolen i snus- och minoritetsfrågor får vi vara på den åtalades bänk.

Regeringen i Helsingfors försöker ändå få oss att tro på deras välvilja och att de driver våra intressen. Under Ålands tretton år i EU har inte en enda korrigering eller förbättring i relation till H-fors eller till Bryssel genomförts.

Däremot har vi fått EU böter, förbud mot drivgarnsfiske, snusförsäljning, vårfågeljakt och den onödiga, fördyrande skattegränsen inte att förglömma. Dessutom fick vi inte skatteautonomi som kompetens över turist- och livsmedelsmoms.

Helsingfors bevisar fortlöpande att vi inte har någon intressebevakning i Bryssel, till skillnad från Danmark, Storbritannien med flera medlemsstater i EU, som ser till sina särskilda områdens intressen.

Så här kunde det vara Tänk om Åland var självständig medlem i EU, som Malta till exempel, då skulle vi sex (6) ledamöter i EU parlamentet (minimiantal).

Våra parlamentsledamöter skulle väljas på samma sätt som vi i dag väljer ledamot till riksdagen. Men i EU skulle vi ha sex ledamöter.

En parlamentariker har ungefär 60 000 euro per månad till sitt förfogande som skulle användas till Ålands bästa.

Vi kunde till exempel ha råd med fyra (4) personer per parlamentariker i Bryssel för att driva och utveckla Ålands relation till EU.

Med den resursen kunde vi upprätthålla och föra förhandlingar om våra angelägenheter i Bryssel precis som andra mikrostater och autonoma områden, anpassar och förändrar EU relationen i takt med tiden.